Life is beautiful.....

..... but not for me!!
Känns som om min gamla depression håller på att komma tillbaka. Eller så är jag bara trött.
Trött på livet, trött på fördomar, trött på hur man ska se ut för att känna att man passar in. EXTREMT trött på skolan, läxor, prov, förväntningar, betyg, gymnasium.

TRÖTT PÅ ALLT!! Trött på att man är så beroende över saker. Att man aldrig kan nå sina mål även om man försöker så mycket att stå emot frästelsen att gå tillbaka till de "dåliga" vanorna.
Och så fort jag nämner depression så tror jag inte folk förstår. Visst alla har lite prestations ångest men jag har mer än bara ångest. Ibland önskar jag att jag faktiskt kunde få ett F på ett prov. Men varje gång jag ens tänker på det så får jag en kraftig ångest över att jag tänker så.

Och jag vill bara vara normal, för jag tror ärligt till 100% att allt jag känner är normalt, även om mamma, pappa, skolsyster, gammla kuratorer säger att det är normalt..

Är det normalt att ha en röst som säger att "nu har du inte gjort ditt bästa, du kan så mycket mer än det där, PLUGGA, PLUGGA, PLUGGA, PLUGGA!!!""
Och är det normalt att må Piss även om man har fått tillbaka ett bra prov. Jag är jättestolt i typ 5 min sedan sjunker självkänslan ner till avgrunden igen.....

Jag tror inte många omkring mig vet att jag känner så här så jag vet ingentligen inte varför jag skriver det här, men det känns alltid tryggare här än t.ex Facebook. Där vet jag vilka som dömer mig vilka som tittar på inlägget. Här han nästan ingen något namn. Bara en siffra på statistik kurvan.

Jag gillar att var en i mängden, inte sticka ut. Jag kan skratta och prata i korridorerna i skolan, men jag gillar att gå på stan och känna att jag är en främling, ingen vet vem jag är, vad jag går igenom, vad jag har gått igenom, vad jag åstakommit med mitt liv, vad jag KOMMER åstakomma med min framtid.

Ingen vet vem jag är, vad jag går igenom, vad jag har gått igenom. Ingen vet någonting om mig och mitt liv......